Här på ledarsidan låter vi olika intressanta personer inom kulturskrået få komma till tals. Galan är över och det var en STOR succé, men visionen är inte i hamn. Så ledarsidan fortsätter att vara levande.

Vecka 24 - Roger Rådström

Vecka 23 - Erik Edlund

Vecka 22 - Magnus Marcks

Vecka 21 - Sol Vikström

Vecka 20 - Connie Kjäll

Vecka 19 - Kristen Snyder

Vecka 18 - Thomas Höglund

Vecka 17 - Karin Thomasson

Vecka 16 - Bosse Svensson

Vecka 15 - Eric Hising

Vecka 14 - Anders Eriksson

Vecka 13 - Natalie Nordman

Vecka 12 - John Persson

Vecka 11 - Stina Hylén

Vecka 10 - Sara Hamberg

Vecka 9 - Camilla Karlsson

Vecka 8 - Lena Byström

Vecka 7 - Markus Ernehed

Vecka 6 - Jenny Michanek

Vi inom Startskott har ju dessutom också åsikter, vill du läsa några kloka ord av Björn Höglund, eller Katarina Åhlén? Klicka på respektive namn.

 

Ledare vecka 24, Roger Rådström

ATT VARA KULTURARBETARE
Vad innebär det? och vad är kultur?
Är det en konstyttring? eller ett hantverk?

För mig är kultur allt av människan skapat som jag blir berörd av.
Må det vara musik, bild, teater, arkitektur etc.

Idrott då? Är det kultur?
Nej!
Idrott är tävling. Vem springer fortast? Vilket lag gör flest mål? etc
Ett gränsfall är presentationen av idrott, som kan ses som underhållning och därmed kultur.
Det finns många gränsfall: heminredning, möbelsnickeri, osttillverkning mm
Vart man drar gränsen är upp till var och en.

Varför blir man en kulturarbetare?
Det finns flera anledningar. En är viljan och passionen att vilja uttrycka sig, en är behovet av uppmärksamhet och uppskattning.
Många har även kulturyttringar som hobby.
Det kan vara att spela i ett band, sjunga i en kör, sticka mössor mm

Jag får ofta höra att det måste vara en ynnest att jobba med sin hobby, att få betalt för det man älskar mest att göra.
Men när blir denna hobby ett yrke?
Är det när man har ett papper på en högskoleutbildning?
Är det när man får sin första femhundring för att ha spelat på någon obskyr pizzeria?
Är det när man blir egen företagare?

Det kanske låter självklart att det ens inkomst baseras på är ens yrke.
Men ändå får i alla fall jag frågor som:
- vad jobbar du med?
- musik
- ja, ja, men vad jobbar du med egentligen?

Jag tar gärna fram en gitarr och spelar några låtar på grillfesten, OM jag själv vill.
Ingen frågar dagisfröken om hon kan passa barnen, eller servitrisen att servera vid samma fest, man vill ju inte utnyttja deras yrkesroll.

Det kanske är svårt att acceptera att det som för de flesta är en hobby kan vara ett yrke.

Drömbilden av en kulturarbetare är en person som använder sin konstart till att uttrycka sig, att berätta för världen om sin själ.
Det stämmer till viss del, men det många glömmer är att vi framförallt är utövande hantverkare.
Ett hantverk som kräver kunskap och erfarenhet.
Många, och då menar jag många, timmars slit har legat till grund för att kunna ha denna passion som sitt jobb.

Jag jobbar som pianist, sångare, dirigent, ljudtekniker, kapellmästare, bassist, inspelningsproducent, kompositör, arrangör, gitarrist, violinist och artist.
Jag framför musik på konserter, jag underhåller på krogen och jag mixar ljudet till olika band och artister.
Jag försöker dra ner till heltid, men snittar nog det det dubbla.
Jag jobbar med kultur. Jag är kulturarbetare.

Och för er som undrar så ÄR det en ynnest att ha sin hobby som sitt yrke.

(Här till höger syns kören Decibel på tävling i Tammerfors)

 

Roger Rådström

 

 

 
Ledare vecka 23, Erik Edlund

Erik Edlund är en frilansande trummis med bas i Östersund som spelat (och spelar) i oräkneliga konstellationer över halva världen, men mest i Sverige och Frankrike. Är troligen en av länets (eller världens?) mest schizofrena trummisar rent genremässigt.



 


ODE TILL KULTUREN, FRÅN EN TRUMMIS SOM KÖPT SIG FRI
Tillhör du dem som köper sina musikinstrument på internet istället för i lokala musikaffärer? Grattis, du kan i så fall titulera dig »avvecklare av lokalt finans- och kulturliv«. Tillhör du dem som först besöker sin lokala musikhandlare för tips och råd, samt för möjligheten att pröva grejerna som intresserar en, men som sedan tackar för sig för att hemmavid beställa prylarna på nätet istället? Grattis, du kan då titulera dig »genomcyniskt nedrig nedrustare av lokalt finans- och kulturliv«, därjämte »mördare av moraliska värderingar«. Eller tillhör du kanske den skara jag själv räknar mig till, nämligen den som ofta handlar lokalt, men som då och då tar hjälp av internet (av skäl som kan sträcka sig från tillgänglighet till prissättning)? Grattis, du är en modern människa som fostrats in i en modern värld av konstant tillgänglighet, där du som kund i stort sett bestämmer vilket pris du vill betala. Du har också anat den hisnande vidd av makt och ansvar som följer med detta. Förhoppningsvis har du också insett priset du betalar för att inte betala. Vi har nog alla frestats att klicka på den där obskyra men billiga nätbutiken eller, som i många musikers fall, den största butiken av dem alla (horribile dictu!) – en tysk rymdhangar som leker familjeföretag – som får lovord av (alltför) många musiker jag känner, både i Östersund, Stockholm och ute i Europa. Visst sparar man några kronor ibland, men att nätet alltid skulle vara billigast är en vanföreställning. Skillnaden är att det på internet inte existerar några listpriser; de priser du ser där är orubbligt fixerade lockpriser, infrysta i en iskall värld av ettor och nollor. Dessa priser lockar de fega; de som, skrämda av ett högt butikspris, smyger ut och försvinner för gott från traditionella butiker. Visst, en och annan bortkommen farsa till en nybörjarelev i kulturskolan må under historiens gång ha skörtas upp av oskäliga priser i en reell butik, men den som vågat inleda en dialog med en lokal handlare vet att detta kan skapa förmåner som ingen nätbutik kan (eller vill) drömma om.


Trummisen Jojo Mayer, som tidigt började spela akustiskt trumset till elektroniskt programmerad musik, säger att han aldrig eftersträvat att spela som en maskin, helt enkelt för att vi människor inte kan. En maskin, fortsätter han, har »ett och noll«, »ja och nej« – that's it! En människa har »kanske«, »jag skall tänka på saken« etc. Denna vaga och oberäkneliga parameter gör oss mänskliga och högeligen intressanta på samma gång. Jag är själv en av dem som fått känna pendeln slå tillbaka i internetvärlden, då jag tog mig innanför den föregivet mänskliga fasaden och skönjde det svarta hål som däri fanns. Det var i vintras, när jag skulle repa in ett franskt band inför säsongen, då »det snälla tyska nätfamiljeföretaget« av misstag skickade mitt trumset tre hundra mil åt fel håll, mitt under värsta långhelgerna. Jag började inse att deras löften att rätta till sitt misstag bara var tomt snack. Ju dyrare min mobilräkning blev av oändliga telefonköer och ju mera de insåg vidden av sina tabbar, desto längre kopplades jag vidare till allt sämre engelsktalande personal i ett kafkaistiskt call center utan slut. Nu var det inte längre roligt för dem att vara trevliga, ty jag hade redan krävt mera än vad dessa drönares ovanifrån hårt ställda marginaler tillåter och då blir det systemfel. Varför? Det finns inget »kanske«, eller »vi fixar det här« i deras värld. Om en lokal butik råkat göra samma misstag skulle de förmodligen ha lånat ut ett annat trumset för att rädda konserter och rep, eller åtminstone givit en vederbörlig kompensation för att upprätthålla kundens värdighet och det egna ryktet. Här finns nämligen det mänskliga elementet »kanske«, eller »vi löser det här«.


Då jag, för rätt länge sedan, fick frågan om att skriva för Startskotts räkning, kände jag inte att jag kunde tillföra något som inte redan sagts i tidigare utmärkta krönikor. Jag känner kvartetten bakom uppropet och imponeras och gläds storligen åt deras initiativ, men jag ville helt enkelt inte börja på ännu en ryggdunkande krönika fylld av självklarheter. Samtal med musiker i periferin (åtminstone sett till vilka som syns i media) spädde på min förvirring och jag var rädd att min krönika skulle verka motarbetande och kritisk om jag förde fram dessa mångbrokiga och ofta motstridiga tankar i frågan. Precis häri avhöljdes emellertid poängen som skulle komma att bli »startskottet« för min krönika. Det stora med »Startskott!« är att det har börjat snackas. Från de ruffigaste replokalerna, via krögare och arrangörer, upp till politikernivå. Oavsett var man står i frågan har jag inte hört någon säga annat än gott om denna debatt och dialog. Musiker och kulturutövare från olika grupper har redan förts närmare varandra. Kanske än så länge inte rent konkret i så stor utsträckning, men embryot till det är vackert. Det som slog mig under startskottsgalan på Gamla Teatern var den öppna och gemytliga stämning som rådde mellan de deltagande musikerna och de övriga kulturarbetarna. Jag har nog aldrig tidigare känt något liknande. Bara att se så pass många kulturutövare i publiken kändes stort för, handen på hjärtat, hur många tyngre kulturevenemang går egentligen kulturarbetarna själva på?


Detta leder mig till en grupp människor som ännu inte nämnts, men som tvivelsutan är den viktigaste av dem alla. Av alla mina samtal kring kultur och evenemang den senaste tiden är det dem som förts med vanliga, icke kulturarbetande människor som berört mig mest. Dessa människor är ofta i praktiken mera intresserade av kultur än kulturarbetarna själva. Jag har några vänner som går på i princip alla evenemang som bjuds. Om någon kan uttala sig så är det de, men de gör sig dessvärre sällan hörda. En högst graverande utsaga från en av dem är att hon under alla dessa evenemang blott sett ett ytterligt fåtal, om ens någon, av de tongivande kulturarbetarna i publiken. Jag klandrar ingen (utom möjligen mig själv), men lite självrannsakan skadar inte och det är värt att tänka på vilka man jobbar för och i vilken ände man skall börja. Vad skall ett nytt konsert/kulturhus byggas för? För vem skall det byggas? Vilka åldrar skall fångas in?


Vi kommer till en annan fråga. Vad får det kosta? Samma musiker som gladeligen just erkänt att de inte lagt en spänn på skivor eller lagligt nedladdad musik, kan i nästa andetag förfasa sig över att ingen vill köpa deras egen nyutgivna CD för tvåhundra kronor. Denna bristande logik kommer sig av en brutal förnekelse. Många har å sin sida gått varvet runt. Man vet att det mesta går att få tag på gratis, så betalningsfrågan blir mera av ett moraliskt eller politiskt ställningstagande. Själv tycker jag att digitalt nedladdad musik är på tok för dyr i förhållande till CD-skivan, det är absolut en fråga som måste fram i ljuset. Att skivindustrin blev en förlorare i det ekonomiska spelet är knappast en nyhet för någon (vi förlorade t.ex. förra året en av Sveriges bästa skivaffärer i Östersund). Vinnaren i detta slag blev livemusiken och det är väl här som förespråkarna för ett konsert/kulturhus verkligen får vatten på sin kvarn.


En stor skillnad mellan kultur och idrott är att kulturen inte på samma sätt kan jobba med sponsorer. Eller? Två av de absolut mest kända världstrummisarna som besökt Östersund för konserter, har gjort det i musikaffärernas regi. Det var i bägge fall cymbaltillverkare som sponsrat turnéerna, men det var inget jag som nyfiken gymnasieelev brydde mig nämnvärt om (jag hade ändå inte råd att köpa det de spelade på). Detta är bara ett exempel av många på att musikaffärerna fungerat som mer än bara spontan mötesplats. Att hitta lösningar för sponring av t.ex. klassisk musik kan vara betydligt lurigare, om man inte har turen att tas under en välvillig mecenats hägn. Denna mecenat är många gånger staten, men vad händer om det behövs mera pengar? Det är ingen lätt fråga hur och var (eller ens om!) en ny lokal skall byggas, men det är lätt att hålla med om att Östersund skulle må bra av en akustiskt och miljömässigt anpassad konsertlokal och om en aula i Gällö kan ha bättre akustik än det mesta i närheten, ja då borde det inte vara omöjligt att få till något liknande här. Det är jag den förste att skriva under på!


Att folk lägger pengar på livemusik gör mig så klart tårögd av glädje, men behöver det ena utesluta det andra? Ponera att alla stadens musikaffärer tvingats slå igen om två år, samtidigt som ett eventuellt kulturhus kommit till stånd. Vad händer om någon besökande musiker behöver något tillbehör? Vad händer om något måste repareras? Allt detta gäller ju för lokalbor också. Var skall barn och ungdomar handfast få känna på ett instrument? Var skall de mötas? Alla dessa frågor är fortfarande höljda i dunkel och ingen kan riktigt veta vad framtiden bär i sitt sköte. Kanske rymmer lokalen som Startskott! efterlyser några av svaren. Tills detta klarnat upp kan vi se till att hålla dialogen vid liv, samt värna om det vi redan har; alla musiker, ljudtekniker, servicemän, musikhandlare, intresserade konsertbesökare etc. Ingenting är enbart svart eller vitt, bra eller dåligt. Är personalen på musikaffären drönare? Säg det till dem! Vill du höra mera svängig musik? Säg det till, tja, dina polare på nästa fest! (var dock försiktig med hur du säger det till DJ:n) Kulturen och världen i stort kommer med hundra procents säkerhet att se annorlunda ut i framtiden. Nya mötesplatser tillkommer medan andra försvinner. Kanske måste det vara så. Tro bara inte att dessa förändringar inte har någon inverkan på oss. Personerna bakom Startskott! har på sitt sätt visat att vi har mera makt än vad vi tror. Tänk på att DU också har det!

Erik Edlund

 

 

 
Ledare vecka 22, Magnus Marcks

När jag kom till Östersund första gången var det under Musik vid Storsjön på 70-talet. Jag kom som musiker med Norrköpings Symfoniorkester och Stockholms Filharmoniska orkester. Jag blev imponerad av staden och av det kulturliv som jag mötte.


När tjänsten som Länsmusikchef utannonserades i mitten av 90-talet kände jag att "där vill jag jobba". Tyvärr hade nedmonteringen av musikertjänster och musikskolor redan börjat och det såg ut att fortsätta.
Men hos länets musiker, professionella som amatörer, mötte jag en fantastisk kraft och passion. En kraft och passion som är värd för länet att satsa på.


Östersund borde ha en egen orkester. Inte en stor Symfoniorkester, utan en orkester på ungefär 20 musiker där alla orkesterinstrument är representerade. Musikerna skulle också vara lärare i en musikskola för mer avancerade elever. Allt för att säkra återväxten och för att förvalta en fin musiktradition. Denna vision skulle höja Östersunds attraktion ordentligt.
För att visionen ska lyckas behövs ett konserthus med bra akustik.

Ett bra konserthus kommer att ge spin-off-effekter som får alla att tappa hakan.
Startskott nu! Lycka till!



Magnus Marcks
Kontrabasist, dirigent och Östersundsvän

 


 
Ledare vecka 21, Sol Vikström

Sol är entreprenör och livskonstnär, med passion för skapande i alla dess former. Hitflyttad från Malmö/Sofo, där jag pluggade systemutveckling och broderade på mitt alterego "Sol Skugga". Jämtländsk historik som programledare på Onefm. Driver digitala produktionsbyrån Happy Minds Studios med Stefan Hallgren och ett gäng andra produktiva galenpannor. Tycker livet är underhållande och älskar utmaningar!

 

 

DEN SPRÄNGFYLLDA KULTURELLA JÄMTLÄNDSKA FRÖPÅSEN BEHÖVER ETT TRÄDGÅRDSLAND. IGÅR.
Året är 2008. Du sitter med nakna fötter i en djup fönsternisch i Malmös mest musikertäta område - Möllevången. Du stirrar på en karta över Sverige och ritar stora ringar kring namnet “Östersund”. En enda tanke strålar ut ur ditt väsen; Östersund - det är alltså DÄR min drömda karriär inom kultur äntligen skall slå rot.

Ler du nu och skakar på huvudet? Du tänker förmodligen att Malmö; med rökiga svartklubbar, pulserande livemusik i alla hörn, långa sommarnätter med hånglande konstnärer i trappuppgångarna, krogar som stänger först sent på morgonen, ateljéer översvämmade av konst från världens alla hörn och Köpenhamn tvärs över sundet - inte kan jämföras med en småstad som denna?

Till viss del måste jag ge dig rätt, men som vanligt handlar det om färgen på våra glasögon.

Östersund - oststaden.
Nej, jag syftar inte på Milko och deras mesost. Jag talar om alla tomma lokaler. Kanske har du inte tänkt på det, men en promenad genom stan är som en promenad genom ett igenbommat, gapskrattande Hollywood. Ett långt ifrån öde och övergivet Hollywood dock. På gatorna hejas det till höger och vänster från kulturarbetare inom alla skrån; erfarna som nyutslagna - och jag funderar som Rydbergs “Tomten”:

“...de blomstrade, åldrades, gick - men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!”

Jag funderar ofta på hur man som fastighetsvärd skulle kunna uppmuntra till engagemang, istället för att passivt avvakta den fetaste hyresgästen. Det rycker konstant i min “vad-skulle-man-kunna-göra-där” gen och tydligen (hipp-hipp-hurra) är jag inte ensam om att vandra runt med denna klåda. För att återknyta till början på min lilla historia; I Malmö är det lika svårt att hitta en folktom plätt att drömma om att göra till sin, som det är att bita sig i armbågen. (...köttgrottornas problematik är svag i jämförelse...) Tänk på det, du. Här finns möjligheter i varje hörn, som en erfaren coach skulle ha sagt. Nu är det lika svårt för mig att klia min rygg, som det är för dig att klia din, men tillsammans snackar vi nagelskrapande på hög nivå!

Östersund - ingen turiststad.
Nej, inte bara! Jag har aldrig varit här som turist och jag jobbar för mycket för att ens ha vett nog att begripa hur turistande som fenomen går till. Men ett vet jag och det är att Östersund är en stad värd både att återvända och flytta till. För min egen del motiverades jag av lugnet: här finns mindre stadsbrus som stör och distraherar, mer tid att tänka. Här finns långa, mörka nätter att gömma sig i med penna, papper, goda vänner och ett gäng idéer. Här myllrar av projekt som stöts och blöts. Det enda som saknas är en tydlig yta att slå ut på. Därför blir jag så glad när projekt som Startskott borrar sig upp ur permafrosten. Projekt som kan agera hjärt-lungräddning på Jämtlands SYN på kulturliv. Projekt som kan agera optiker och ge staden rätt skärpdjup. För kulturen finns, som ni ju alla vet, överallt omkring oss. Frågan är väl snarare vem som skall kunna ta del av den, och var?

Östersund - det oöppnade tittskåpet
Skall vi låsa in Herr Konst, Fru Musik och Fröken spretiga tankar i privata utrymmen, för att senare se dem sippra ner mot Stockholm med flyttfåglarna, eller skall vi bjuda ut dem till en allmän scen?

Många innan mig har refererat till sporten och det är sant: vem bryr sig egentligen om en basketspelare som alltid prickar tvättkorgen? Svaret borde vara lika självklart när det gäller kultur. Hur ofta diggar du en låt du aldrig hört? Hur ofta förbannar/berömmer du din spegelbild utan att ha tolkat den kultur du omges av? Hur vet du vad som är snyggt, om du aldrig sett något du inte begrep eller upplevde som frånstötande? Frågorna är tradiga - jag vet. Poängen är att det inte är sluttjatat. Vi tänker tjata tills ni alla fattar.

Den sprängfyllda kulturella Jämtländska fröpåsen behöver ett trädgårdsland. Igår.

 

Sol Vikström

 

 

 
Ledare vecka 20, Connie Kjäll

EN FÖRESTÄLLNING OM ETT KULTURHUS
Som 16-åring började jag min musikerbana vid Militärmusiken i Visby. I den grundläggande militärmusikerutbildningen ingick bland annat sats- och harmonilära, gehörslära och en hel del annat, förutom de rent praktiska instrumentallektionerna och övningarna. Ett av de teoretiska ämnena jag fortfarande kommer ihåg är musiklära. Jag minns också riktigt klart att det var en liten grå bok av Anton Bergensson som vi nyare adepter alla skulle lära oss utantill, boken var från det förra seklets början (1903). Boken var kortfattad, mycket tråkig och fantastiskt opedagogisk.

Men vad skrev herr Bergensson om själva ordet musik? (Jag kan det fortfarande utantill.) Jo, han gick tillbaka till de grekiska Musernas antika värld och skrev ordagrant såhär i begreppsförklaringens första mening:

Musik – tonkonst, är den sköna konst som avser att i toner giva utryck för känslor, stämningar och föreställningar.

Det här med föreställningar tål att fundera över, vi har alla föreställningar om saker och ting. Vi har en massa föreställningar om livet, vad som borde göras och vad som borde byggas, just nu ett kulturhus. Varför kan man bygga i Luleå och inte i Östersund? Kan det möjligen bero på att förtroendevalda politiker och kommunalråd under lång tid medvetet motarbetat kulturen? (I så fall förpassar vi dessa ut i kylan vid kommande val, eller hur?)

Våra föreställningar är som vi vet grundade på egna och andras erfarenheter. En genomtänkt föreställning är oftast seriös. Det handlar inte om den fria fantasin, det handlar om, för det mesta, de föreställningar vi grundligt har tänkt oss igenom. Och jag har tillsammans med många andra en genomtänkt föreställning som jag dagligen gnolar på, refrängen låter: Ett kulturhus, ett kulturhus, ett kulturhus. Kan jag nu med lite alldaglig propaganda sprida denna föreställning vidare till fler, kanske det med tiden äntligen blir ett kulturhus i Östersund, nybygge eller ej. Denna min föreställning har efter mina 10 år i Östersund blivit till ett mantra, och ett mantra är näst intill omöjligt att plocka bort ur sinnet, det finns alltid kvar.

Jag anser det vara av största betydelse att det finns en godtagbar lokal att genomföra konserter i, en konsertlokal som vi i Östersund inte behöver skämmas över. Hur ska vi kunna få hit orkestrar eller ensembler om vi inte ens kan erbjuda dem mer än en svettig sporthall eller en arena med vedervärdig akustik? Till saken hör att det för det mesta är gästspelande orkestrar och ensembler som mot all förmodan vågar leta sig till Östersund.

Dessutom måste de lokala musikkrafterna, föreningarna, körerna och det helt vardagliga kulturlivet kunna ha någonstans att framföra sina föreställningar så att publiken, lyssnarna, kan bli nöjd. Det handlar om att det i Östersund måste byggas ett för ändamålet lämpligt hus, ett kulturhus med konsertlokal. (Vem vill annars flytta hit?) Jag frågar mig; betyder inte musik och annan kultur något alls för Östersunds kommun, eller rättare, för dess politiska makthavare?

Självklart ska ett kulturhus kunna inhysa alla våra enligt Muserna så sköna konster. Det ska finnas plats för konstutställningar och annat. Samhällsekonomiskt måste detta kulturhus naturligtvis också ha ett antal hyresgäster. Kulturskolan och Länsbiblioteket är två för kulturlivet viktiga institutioner som kan ta plats i detta kulturhus och därmed också vara pålitliga och långsiktiga hyresgäster. Båda institutionerna behöver dessutom bättre lokaler.

Något måste göras om inte Sveriges mellersta inland ska bli till ett kulturellt ökenlandskap – att bygga ett kulturhus kan vara räddningen.

Connie Kjäll
Rektor Kulturskolan Östersund

 

 

 
Ledare vecka 19, Kristen Snyder

Kristen är både USA-utbildad musiker och docent i pedagogik. Hon jobbar dels som forskare vid Mittuniversitet, dels som frilansmusiker. Elva år gammal började hon spelar tvärflöjt och gick senare på High School for Music and Art (”Fame-gymnasiet”) i New York. Under de åren utbildade sig Kristen till professionell musiker och var sedan aktiv som kammarmusiker och spelade i en mängd musikaluppsättningar samt med Tampa Bay Symphony Orchestra.

2001 flyttade hon till Sverige och här har hon varit aktiv som musiker med bl.a. gruppen Notafötter, en trio med flöjt, violin/viola och dans, där fokus legat på att skapa ett möte mellan publik och klassisk musik/modern dans. Idag spelar hon med Östersunds Orkesterförening och flera kammarmusikensembler. Kristen vill lyfta fram blåsinstrument och barockmusik och har nyligen startat en barockensemble i Östersund.

 

OM MAN KAN SATSA SÅ MYCKET PENGAR PÅ TURISM, SER MAN DÅ INTE SAMBANDET MELLAN KONST OCH IDROTT GENTEMOT TURISMSATSNINGAR?

Jag sitter i mitt vardagsrum, solen skiner genom stora fönster och dansar runt i takt till den svenska melodin som sjungs av 15 röster som tillhör en grupp besökare. Jag är djup berörd av melodins ton och den djupa känsla den väcker i mig för svensk kultur och dess syn på livet. Den är stark och speciell och något som svenska folket bör vara rädda om.

Kvällen i mitt vardagsrum var för 12 år sedan i USA, innan jag flyttade till Sverige. Vi hade haft ett längre samarbete mellan pedagoger i Sverige och USA för att utveckla skolor i förhållandet till globalisering. Det jag inte hade förväntat mig var kulturens naturliga del i det sällskapet, och inte heller det djupa budskapet om livet och själen som kunde kommuniceras så tydligt i en enkel melodi. Det var något som jag aldrig hade upplevt i USA och det var speciellt! Som utbildad musiker (i USA) blev jag fångad av tonen och avundsjuk för hur väl integrerad kulturen var i den svenska samhället.

Med ivriga frågor till mina svenska kollegor och vänner försökte jag förstå hur det var att vara musiker i Sverige och började fantisera om det. Några år senare flyttade jag hit och har bemötts av både glädje och sorg. Glädje för den otroligt fina och kompetenta musikmiljön som är full av kreativitet, engagemang och driv.  Det finns verkligen en stark kultur i Jämtland som man ska vara stolt över. Men jag känner också mycket sorg för att jag blivit vittne till de senaste årens stora neddragning av kulturens centrala placering i samhället.

Medan vi vittnar om en stor satsning på idrott och turism, måste konstnärer kämpa för att blir sedda och hörda. Dialogen om kulturhuset är ett lysande exempel! Om man tittar i tidningen och räknar antal sidor som ges till sport (fyra-fem sidor regelbundet) jämfört med kultur (två ibland tre on a good day!) ser man tydligt vad som betraktas som viktigt. Och då vill jag fråga Er: vem har bestämt det?

Om man känner till hur många kulturella evenemang som sker under en helg eller vecka som inte syns alls, börjar man ifrågasätta vart är vi på väg, vem bestämmer vägen och vad kommer hända med själen i den jämtländska och svenska kulturen. Jag undrar vad man är rädd för när det gäller kultur idag? Om man kan satsa så mycket pengar på turism, ser man då inte sambandet mellan konst och idrott gentemot turismsatstningar? Om ni inte ser det sambandet, kan jag rekommendera att ni tittar på Kina, Ryssland och Austria, som några exempel där man har förstått vikten av både idrott och kultur.

Medan ni funderar på det vill jag bjuda Er tillbaka till mitt vardagsrum i USA för 12 år sedan för att lyssna till den fina musiken och till känslan av att blir djupt berörd av en sång. Jag vill uppmärksamma oss alla att vara rädda om den upplevelsen och stolta över den kultur som finns runt oss. Startskotts initiativ för att väcka uppmärksamhet kring behovet av ett Kulturhus är ett sätt att påminna oss om den starka kulturkraft som finns, så väl vikten av att ta hand om den. Jag ser fram emot att träffa Er alla i ett kulturhus där solen skiner genom stora fönster, och där sång, dans, bild och teater bjuder oss alla en stund i konstens vackra själ.

Kristen Snyder

 

 

 
Ledare vecka 18, Thomas Höglund

Thomas är informationsansvarig på Gamla Tingshuset, Östersund, mediaansvarig på Holmtångsrocken, Kall. Har arbetat som arrangör på Mörsils Folkets Hus m.fl. ställen i västra Jämtland. Är utbildad kulturarrangör på Ålsta Folkhögskola och självlärd fotograf och journalist.

 

KULTUREN SOM MOTOR

När det pratas om ett nytt Kulturhus i Östersund, talas det mycket om möjligheter, teknik och tillgänglighet. Men inte hur kulturhuset skulle fungera som en motor, i kulturlivet. Med motor menar jag följande:

Med ett modernt Kulturhus i Östersund, kommer kulturlivet i hela regionen, att få en fast medelpunkt, som ger effekter långt utanför själva huset. Bara att det finns bra lokaler för scenkonst, dans, musik etc – ger det bättre förutsättningar för länets kulturliv. Men även att kulturutövare kommer att ha en naturlig samlingspunkt. Ungefär som Café Tingshuset och Gamla Tingshuset är idag, fast i en mycket större skala. Där man som kreativ företagare eller kulturintresserad kan mötas, och få inspiration av andra i samma gebit.

Redan idag har länet flera osynliga motorer. Som man väldigt ofta ser som väldigt naturliga, men som har samma effekt på länet.

Den första motorn är länets turistorter som Åre/Vemdalen. Det finns inte så många platser i länet, där besökarna byts ungefär var sjätte dag. Samtidigt är Åre, så pass exklusivt att namnet lockar dit musiker på besök eller andra kulturutövare som slår sig ned i dalen. Ett av dom bästa exemplen är systrarna Kempff ifrån den gamla 80-tals gruppen Chattanooga som idag är verksamma i länet, med allt ifrån kommunala projekt till ansvarig för Musik Direkt. Där närheten till Åre bidragit till flytten ifrån storstan

En annan effekt är att många av landets största artister, uppträder i Åre under högsäsongen. Under den här säsongen har bl.a. artister som the Ark, Håkan Hellström, Soundtrack of our lives och många andra, uppträtt i dalen. Som en bi-effekt har många jämtländska musiker och tekniker, fått en del av sin försörjning med trubadurspelningar eller coverband på afterski spelningar i Åre-dalen. 

En annan viktig motor i regionen är alla estetutbildningar på gymnasienivå i Östersund och musiklinjerna på Birka Folkhögskola. Utbildningarna drar till sig unga kulturintresserade ifrån hela länet (och landet när det gäller Birka). När dom möts, så uppstår en naturlig energi och det uppstår en massa kreativa idéer och projekt. En del av dessa projekt blir permanenta och blir känt utanför länets gränser. Bra exempel är Hoven Droven, Lars Vegas Trio, Hindenburg och många andra. Grupperingar som aldrig skulle ha uppstått om medlemmarna inte hade mötts på skolan och fått inspiration av varandra.

Jag ser ett nytt Kulturhus i Östersund, som en ny fräsch motor. Väl etablerad kommer huset att dra till sig länets kreativa kulturutövare. Det kommer att skapa nya och fräscha möten, över kulturgränserna. Oavsett om man håller på med scenkonst, dans, hantverk eller musik, skall det vara en naturlig motor. Här skall man kunna möta kulturutövare med alla inriktningar. Det kommer att resultera i många nya spännande projekt.

Men en sak måste vi bli bättre i Östersund och länet. För några månader sedan besökte jag Trondheim. Visserligen är staden jämförbar i storlek med Uppsala. MEN många inom de kreativa näringarna har kommit fram till en viktig sak. Nämligen att man måste vara bra på att samarbeta för att det skall fungera. Här är några saker som fungerar bättre i Tröndelag än i vårt län:

  • Dom största konsertarrangörerna i Trondheim har bildat ett nätverk där dom samannonserar arrangemang. Men även att info sprids, om vilka dagar större arrangemang och konserter sker. Allt för att undvika större krockar. Men även andra sammarbeten. I helgen uppträdde det engelska bandet The Gallows på två ställen i staden. Ena dagen på en ungdomsfestival för ungdomar upp till 20 år och kvällen efter på en av stadens största scener för en vuxen publik. När skulle det ske i Östersund?

  • Hittade en liten bok som hette ”Musikbransjen i Tröndelag” där alla musikaffärer, arrangörer, bokning, festivaler, studio, media etc var samlade. Tänk om det skulle finnas en sådan för Jämtlands län

  • På Buranhus Musikcenter hade Trondheims kommun samlat flera olika inriktningar inom musik. Allt ifrån hip-hop till pop, även tillgång till övningslokaler och nära samarbete med stadens skat-hall. Allt inom gångavstånd ifrån Buranhus Musikcenter. I området finns även UFFA:s (motsavarande Östersunds Mangel) lokaler. Där har ett Musikcenter skapat ett kreativt kluster.

  • Rockheim – det nationella museet för rockmusik från 50-talet till idag. Vilket är väl värt ett besök. Tänk att få samla länets musikhistoria ifrån Lapp-Nils fram till dagens rockband i en fast utställning i Kulturhuset.

Jag ser en vision att Östersunds nya Kulturhus kommer att samla hela länets kulturutövare. Där mötet ger upphov till ett levande kulturliv – som sprids över hela regionen. Där det skall vara viktigt med att samarbeta, över kulturgränserna. Utan samarbete kommer inte Kulturhuset att fungera. Det skall vara till för alla kulturutövare och inte bara för en elit. Där ungdomars uttryckssätt skall vara lika viktigt som PRO-kören.

Men det som är viktigast: Är att vi kulturutövare och aktiva inom kreativa näringar, samarbetar och arbetar gemensamt mot ett Kulturhus. Det viktiga är att få till det och vad det skall fyllas med, får vi komma på under vägen. Har vi ett Kulturhus kommer det att fungera som en V8-Motor på hela länets kulturliv.

Thomas Höglund

 

 

 
Ledare vecka 17, Karin Thomasson

Karin Thomasson. Cellist och musiklärare. Har spelat i allt möjligt från European filharmonic orchestra i Bryssel till Ovikens kammarorkester. Är för närvarande Miljöpartistiskt kommunalråd och ordförande i Kultur o fritidsnämnden i Östersund. Driver frågan om ett Kulturhus i Östersund. Ångrar att jag inte köpte den där viola da gamban när jag hade chansen.

 

JAG HAR INTE SAGT ATT JAG HAR ETT HÖGST EGOISTISKT SKÄL TILL VARFÖR JAG TYCKER ATT ÖSTERSUND SKALL HA ETT KULTURHUS

Föreläsare på ett seminarium om den statliga kulturpolitiken, och kommande koffert:

- ”Många lokalpolitiker är okunniga om kultur”.

Från salongen, upprörd lokalpolitiker:

- ”Nej, du har fel! Tänk på kulturskolorna och biblioteken!”

Arg teaterdirektör:

- ”Politiker säger att dom är intresserade av kultur, men bryr sig bara om arenor!”

Annan, vid det här laget irriterad lokalpolitiker:

- ”Det är för få kulturpolitiker i kommuner och landsting därför att kultur inte är ett prioriterat politikområde”.


Ja, tänk på kulturskolorna och biblioteken. Man behöver inte vara kulturpolitiker för att inse att kulturskolor och bibliotek är kulturnavet i många kommuner, särskilt de mindre. Man behöver inte vara ointresserad av kultur även om man engagerar sig i idrott.

Kulturpolitik, politisk kultur. Politik har alltid uttryckt sig genom kultur; konst, musik, litteratur. Revolution har skett genom kultur. Viss kultur har varit så farlig att den har förbjudits, kulturutövare ett så stort hot mot makten att de har fängslats. Men få konstnärer eller musiker är politiker. Det måste väl vara Vaclav Havel och Åse Kleveland då kanske. Varför är det så? Jag vet inte, men jag vet att jag har få musikerkollegor som är aktiva politiker. Däremot har jag många politiska kollegor som är oerhört intresserade av kultur.

Jag behöver inte tala om varför jag anser att Östersund bör ha ett Kulturhus, för sin överlevnad som stad, det har jag gjort så många gånger. Men jag har inte sagt att jag dessutom har ett högst egoistiskt skäl till detta, eller flera rättare sagt:

Kristina Lindgård, Martin Mårtensson, Jonas Lindgård, Monika Jonasson, Magnus Eriksson, Lisbeth Larsson, Magnus Lindgård, Annika Fredriksson, Elof von Schantz, Kristina Nilsson, Göran Forsberg, Ola Lindgaard, Per Mårtensson, Lena Jonsson, Eva-Britt Molander, Roger Jonsson, Anita Nilsson, Hans-Peter Rauber , Paul Hägglöf m.fl. m.fl.

Eller varför inte,
Annelie Rydh, Christina Didriksson, Bosse Öberg, Bengt-Eric Norlén, Katarina Åhlén, Lena Byström, Waldemar Swiergel, Peter Roos.
Vänner och bekanta som jag har spelat med, och som jag vill spela med igen.

Den förra gruppen är några av de musiker som är uppvuxna och skolade i länets kommunala musikskolor, och som nu är verksamma på annan ort. Många av dem skulle vilja flytta hem om det fanns jobb i Jämtland, det vet jag. Den senare gruppen är de som envist stannar kvar mot alla odds, därför att de vill bo och verka här. Och detta är ändå bara klassiska musiker.

Ok, ok. Vän av ordning säger att ett Kulturhus ger väl ändå ingen orkester? Nej, det är sant, men det ger i alla fall mycket bättre förutsättningar för en orkester än inget hus alls…
Jag ser fram emot invigningen av vårt nya Kulturhus om några år, med en orkester bestående av hemvändande och jämtländska musiker i skön förening.


Karin Thomasson

 

 

 
Ledare vecka 16, Bosse Svensson

Bosse är före detta chefredaktör för Östersunds-posten. Nu är han Centerpolitiker med uppdrag i Kultur & Fritidsnämnen och en av grundarna till mediaföretaget Mycket Media.

I MINA DRÖMMAR BEHÖVS DET MINST TRE KULTURHUS I ÖSTERSUND

När Jens Ganman mailade och frågade om jag hade lust att skriva en av alla ledare här på Startskott funderade jag en stund innan jag sa ja.
Som nybliven fritidspolitiker i Östersunds Kultur- och Fritidsnämnd känns det inte så lite riskfyllt att ge sig in och diskutera kultur och vara lite sökande och ny i gamet. Det finns en historia som jag inte kan. Det finns sammanhang som jag inte känner. Det finns mötesplatser jag inte ser.

Tillsammans med min partikollega Susanne Edfeldt Sjöling skrev jag för ett tag sedan några debattartiklar i kulturhusfrågan. Vårt tema var och är att vi tycker att kulturen måste samla ihop sig till en bättre bild av vad man menar med ett kulturhus innan det går att ta ställning politiskt. För detta har vi fått såväl ris som ros.

Tyvärr har både ris och ros till största delen utdelats av dem som missat poängen, vilket väl får oss att se över vår formuleringskonst en smula inför framtida debatt. Så lite rakare och lite tydligare och mindre politiskt från mig personligen. Visst behöver stan ett kulturhus. Men stan behöver också ett kulturliv som kliver fram och tar för sig bättre än idag. Som samlar sig och ställer krav, pekar på utvecklingsmöjligheter och drömmar som går lite längre än till behovet av en lokal.

Det är ingen hemlighet att Östersunds kommun inte har någon utvecklad syn på kulturen som kraft i den regionala tillväxten. Det räcker med att läsa kommunala visioner och studera organisationen av verksamheten för att förstå detta. Man kan också jämföra Östersunds satsningar på kultur med andra städer i Sverige, och se samma svar en gång till. Detta kan man naturligtvis skylla på majoriteten, men så enkelt är det inte. Inte enbart.

Karin Thomason (mp) som sitter på den andra politiska planhalvan i förhållande till mig, är en besjälad och drivande företrädare för kulturens intressen. Men hennes koalitionskollegor…
Om man ska få denna koloss att röra sig gäller det att samla sina krafter, det är mitt huvudbudskap. Att detta inte är bra, att det vore bättre om politiken och förvaltningen självmant visionerade och planerade för utvecklingen av ett sprittande kulturliv är naturligtvis riktigt. Men så ser inte verkligheten ut.

Vilket betyder att om man kräver en lokal, så får man så småningom en lokal. Men kanske också att om man kräver något mer så ökar möjligheten att man får också detta.
Personligen tror jag att det inte behövs ett kulturhus i Östersund. Det behövs om vi drömmer ett tag minst tre – av vitt skilda slag.

1.Kulturhuset kulturhuset
Konserthuset vid stranden (eller något annat vackert läge) med gott om scener, repetitionslokaler och mötesplatser för det samlade kulturlivet i stan. Om detta behöver vi inte orda så mycket för om detta handlar hela Startskott.

2. Drivhuset
Ett samlat initiativ för att göra Östersund till landets bästa drivhus för talanger inom kulturen. Universitet, näringsliv, kulturliv och politik kopierar det bästa ur konceptet som gjort Östersund till ett av världens vintersportcentrum.

3.Kulturindustrihuset
Kulturföretagarna och kulturentreprenörernas virtuella hus. Ett system för att stötta kulturföretagarnas behov av starthjälp, lokaler, finansiering, benchmark och arbetskraft, så att kraften bättre kan läggas där den verkligen behövs.

Finns det pengar till alla husen. Sannolikt inte. Men det finns mer pengar än man kan tro om man ser möjligheterna i dem. Det finns forskningspengar, riskpengar, arbetsmarknadspengar, regionala stöd och det finns till och med kulturutvecklingsmedel i den nationella och i den kommunala kassan. Men för att de ska lösgöras måste någon peka på en möjlighet och riktning, och detta måste komma underifrån. Och där slutar mitt cirkelresonemang.

Jag gillar Starskott för att det är just en kraft som kommer underifrån och pekar ut en riktning. Det lösgör både politiker och näringsliv. Det viktigaste är att den rörelsen får en etablerad fortsättning som samlar kulturlivets röst bättre än den tidigare varit samlad.
Som enskild politiker kan jag bara lova att förhålla mig till den rösten utifrån varje enskilt krav. Men nu vet ni åtminstone vilka hus jag går och funderar på.


Bosse Svensson

 

 

 
Ledare vecka 15, Eric Hising

Eric är egen företagare och driver Simply Better AB. Med över 15 års erfarenhet av turnéproduktion och evenemangsteknik är han ett välkänt ansikte i branschen. Bland hans kunder kan man nämna Sarah Dawn Finer, BWO, Håkan Hellström och Orup. Han spelar gärna dragspel och tycker att en fika på Wedan är ett måste när man är i Östersund.

 

 

KULTUR
Jag funderar på ordet och tänker direkt på en kultur, alltså en rolig tur. En rolig tur brukar det för det mesta bli när jag jobbar ute på turné.
Jag heter Eric Hising och jobbar som ljudtekniker och turnéledare.

Tyvärr tar mina roliga turer mig inte så ofta till Östersund. Det är synd tycker jag.
Allt som oftast går norrlandssvängen till Umeå, Luleå, Sundsvall och Gävle. Inte för att det är för knepigt att åka till Östersund (hur många band tar inte ”omvägen” och spelar på Bygget i Åre), utan för att det inte finns någon vettig lokal för en turnerande produktion.

En bra kulturlokal ska förutom att ligga centralt, ha bra möjligheter för den gästande produktionen. Bra lastmöjligheter, bra akustik, bra loger, bra utrymme för alla case och lådor, bra närhet till mat för artister och crew. När allt det här uppfylls då behöver man som turnéledare inte ringa till bokningsbolaget och berätta om allt som inte fungerar.

Om bokningsbolaget istället får höra att allt är perfekt, det vill säga att det var lätt att lasta in utrustningen, det fanns bra avställningsytor, den ljud- och ljusanläggning som fanns på plats var precis det som önskades av teknikerna, logerna var fräscha och hade till och med strykjärn, turnésällskapet kunde ta en dusch och äta en god frukost efter den sega nattresan från Kungsbacka, hörselslingan var så pass ny och modern att den gick att använda tillsammans med ljudanläggningen utan att det blev störningar i gitarrförstärkarna (tro mig, det här är sanning). Om bokningsbolaget får höra detta, då kan ni ge er den på att fler turnéer kommer att passera Östersund.

Under 3 år bodde jag i Östersund under sommaren och hösten. Jag förundrades hela tiden över att det inte dök upp några turnerande artister eller teateruppsättningar i staden. För mig som är uppvuxen i Umeå har det alltid varit mer eller mindre självklart att ha förmånen att gästas av turnéer och andra kulturarrangemang. Umeå har under nästan hela min uppväxt haft Umeå Folkets Hus, Aula Nordica och Norrlandsoperan.
Tre oerhört bra lokaler för allt ifrån klassiskt till rockmusik.
I Umeå finns Umeå Jazzfestival, folkmusikfestivalen Umefolk, Hårdrocksfestivalen
House Of Metal, popfestivalen Umeå Open, flertalet högklassiga uppsättningar på Norrlandsoperan varje år, kulturfestivalen M.A.D.E för att nämna några musikarrangemang. Givetvis finns det även ett antal dansföreställningar och en mängd konstutställningar. Alla dessa arrangemang förekommer inomhus i någon form av kulturhus.

Förutom dessa årligen återkommande festivaler gästas Umeå av ett flertal turnéer varje år. Idunteatern på Umeå Folkets Hus är en otroligt väl lämpad lokal för en turnerande produktion med dess stora ytor och bra in- och utlastmöjligheter. Norrlandsoperan likaså. Aula Nordica är en suverän lokal med extra plus i kanten för dess direkta närhet till alla unga och nyfikna studenter på Universitetsområdet.

Naturligtvis har Östersund Storsjöyran som bjuder på mycket bra musik och annan kultur, både lokal, nationell och internationell. Det är tyvärr ingenting som jag tycker man ska ha med i det här sammanhanget. Det känns lite som äpplen och päron i mina ögon.

Att ha lokaler anpassade för kultur, vare sig det är musik, konst, video, dans eller teater är oerhört viktigt för att få den yngre generationen intresserad och engagerad i en stads kulturliv. Det är ingen slump att Umeå blivit utsett till Europas Kulturhuvudstad 2014.

Nu kan det kanske låta som att detta är en hissning av Umeå och en dissning av Östersund men så är inte alls fallet.

Det jag vill är att mina kompisar i Östersund ska få ta del av det kulturliv och de turnéer som i dagsläget inte gästar staden. Jag vill inte att de turnéer som åker land och rike runt enbart ska stanna i Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå.

Varför inte få dem att stanna till i Östersund?

Hatten av bland annat till gänget i Club Corazon, Östersunds Bluesförening,
Jazz I Jämtland, och alla i Startskott som försöker driva Östersunds kulturliv framåt.

 

Kultur är strävan efter människans perfektion...
Att vara kulturell är att känna det bästa av det som har tänkts och sagts i världen.

- Matthew Arnold, Culture and anarchy, 1869

 

Eric Hising

 

 
 
Ledare vecka 14, Anders Eriksson

Anders är ideell kulturaktör på deltid, aktiv inom den ytterst svårplacerade sociala pardansen. Han anser att kultur inte nödvändigtvis måste eftersträva en publik och betraktar sig själv som en monomanisk okänslomänniska.

 

 

POLITIK OCH POLEMIK
Politikerna styr. Alla är med. Vare sig vi vill det eller inte. Vare sig vi engagerar oss eller inte. Vi påverkas alla på olika sätt av de beslut som fattas. Genom försämringar eller förbättringar. Eller förbättringar som aldrig blev av.

Jag tänker mig att det inte är något enkelt jobb som de ansvariga för vår gemensamma kassa tagit på sig. Hur ska de veta vad de ska satsa på? Allt är inte lagreglerat. Det finns ganska stort svängrum för improvisation. Men ändå. De måste göra sina val. Allting rullar på. Och alltid står det några särintressen och hytter med näven utanför rådhusets port.

Ett intressant fenomen i den senaste tidens debatt runt kulturen och kraven på ett lyft av kommunens kulturprofil, är förväntningen att "kulturen" ska "samla sig". Jag funderar på vad det är som gör att någon formulerar den tanken just när det gäller aktörer inom kulturen. Det utgår kanske från en förhoppning att det äntligen ska komma ett svar på den svåra frågan om vilka som egentligen utgör kulturen? För det finns ju inget riksförbund som definierar kulturaktiviteter. Och även om vi skulle öronmärka alla som lystrar när man ropar "kulturbidrag" så är karaktären på de olika aktörernas aktiviteter så vitt skilda att de knappt vill kännas vid varandra. Så, vem är det som ska veta? Om inte kommunens kultur- och fritidsnämnd? Och möjligen de lokala mediernas kulturredaktioner i den mån det finns några?

På många områden i samhället har politiker visat att det går, att man kan och att man vill. Där man klarat av att ta sig an ett behov, hämtat in information och genomfört en förändring. Utan att få allt serverat. För jag kan tänka mig att, till exempel, det senaste arenaprojektet inte var baserat på ett kollektivt beslut som involverade softballspelarna, bågskyttarna, isdansarna och ishockeylirarna. Där softballspelarna sa: Vi tycker knappt ens att det är särskilt roligt med softball, vi kan spela lite i parken på sommaren. Och bågskyttarna: Vi nöjer oss med att hoppas att det blir någon kulvert över där vi får plats med två banor. Eller för den delen, att sjukhusets verksamhet skulle vara baserad på vilka som har anmält att de förväntar sig ett utbrott av psoriasis eller en bruten lårbenshals år 2015.

Vi som kallar oss kulturaktörer står redan och viftar frenetiskt våra händer framför politikerna och deras tjänstemäns ansikten. Det är upp till er att samla oss, att visa oss vilka vi är. Det är faktiskt ert jobb.

Not: Uttalandet om att ”kulturen i Östersund kan samla sig och gemensamt formulera vad som ska finnas” kommer från oppositionens Edfeldt och Svensson i deras inlägg i ÖP 4 mars 2011. Men inställningen känns allmängiltig. Man ska nu ta det politiker säger med en nypa salt, det kan ligga en dold agenda bakom. Bakom just den här meningen tror jag snarare att det ligger en from förhoppning om en enkel lösning på något man inte riktigt kan greppa. Eller kanske Edfeldt och Svensson vet vad ”kulturen i Östersund” är för någonting?

Anders G Eriksson


 
Ledare vecka 13, Natalie Nordman

Natalie är utbildad konstnär och illustratör med examen från U.S.A./Frankrike och undervisar på Östersunds Konstskola sedan 2008 inom måleri, teckning och tredimensionell konst. Natalie har även jobbat som dansare och sångerska och ser sig som mångkreativ.

 

 


VÄLTRÄNADE TANKAR OCH KROPPAR
Jag brinner för konst. Bildkonst, danskonst, ljudkonst, talarkonst, konsthantverk, barnkonst, matkonst, amatörkonst, proffskonst… Listan tar aldrig slut. Jag älskar människans kreativitet. Jag tycker att det är så fantastiskt att vår djurart har fått förmågan att skapa på ett helt annat sätt än andra djur. Så jag tar vara på det. Jag hyllar det.


Så har känns det att vara kreativ enligt Nobelpris-vinnaren Pearl Buck:



"The truly creative mind in any field is no more than this:
A human creature born abnormally, inhumanely sensitive.
To him...
a touch is a blow,
a sound is a noise,
a misfortune is a tragedy,
a joy is an ecstasy,
a friend is a lover,
a lover is a god, and
failure is death."

Nu kanske inte alla människor upplever det så här dramatiskt, men inom oss alla finns ett behov av att uttrycka oss. När människor samtalar handlar det inte bara om ord utan om toner, kroppars hållning, blickar och mycket mer. Vi kommunicerar inte bara genom tal eller skrift utan även genom dans, färger, former, toner, rytmer, skulpturer och mycket mer. Inom konstens värld finns dessutom inga tabun. Inom konst samlas människans alla tankar. Målet för precis varenda konstnär är att kommunicera med andra människor. Idéerna rör sig från de banala till de politiskt avancerade eller vissa vill förändra samhället oavsett ståndpunkt. Och alla dessa tankar representerar en del av mänskligheten.

Jag tycker att det är vackert och jag tycker att det är oerhört viktigt.

Jag har växt upp i en slags naiv förvåning över att det aldrig funnits en samlingsplats i Östersunds för kultur. Det har under hela min uppväxt alltid funnits självklara mötesplatser för människor som brinner för olika idrotter. Att växa upp i Valla innebar till exempel ett oerhört stort utbud av olika idrotter, men inte ett enda alternativ för mig som brann för alla konstformer. Min väninna som var bra i fotboll blev stöttad från en väldigt tidig ålder medan mina lärare nästan ville tona ner min kreativa lust och rikta min uppmärksamhet mot andra ämnen. Syokonsulenten förklarade för mig att jag skulle glömma mina drömmar om jobb inom kultur och jag fick skäll när jag tecknade i mina anteckningsblock. Min vän fick näring genom fotbollsklubbar, engagerade idrottslärare och föräldrar, fotbollsläger, beröm och stipendier. Jag hittade inte en enda samlingsplats för vare sig musik eller konst eller dans. Inga förebilder, ingen inspiration, inget nätverk.

Konst i Valla var precis lika närvarande som Storsjöodjuret. Man fick höra att den fanns någonstans men ingen hade sett den.

Tänk vad fantastiskt det hade varit om både idrott och konst hade fått existera sida vid sida. Varannan vecka kunde föräldrar stå och hylla sina små fotbollsspelande knattar och varannan vecka kunde de stå i Valla centrum och beundra barnens vassa tankar i poesibattles, konstuppvisningar, musik- och dansshower. Tänk vad de dessutom hade fått lära känna sina barn bättre då och fått se vilken värld de växer upp i. Barnen hade fått kommunicera med sina föräldrar.

Varför är det så lätt att rättfärdiga ekonomiskt stöd till idrott ("det är bra för människans hälsa") medan det är så svårt att få ekonomiskt stöd för kulturverksamhet? Kultur är ju lika viktigt för människans välmående som idrott och definitivt viktigare än idrott för samhällets sociala och politiska utveckling.

I antikens Grekland gick en stor del av statsbudgeten till att utveckla konstformer. Idrott var en av dem, bildkonst var en annan. Om man ser tillbaka så kan man lätt konstatera att deras civilisation var en enormt välutvecklad civilisation. Jag säger inte att vi ska gå tillbaka till det antika Greklands livsstil för då hade ju till exempel jag som kvinna inte haft mycket att säga till om… Men jag hoppas ändå att någon som läser detta inser att konst och kultur är viktigare än vad de sitter hemma på kammar'n och tycker.

Jag såg för några år sedan ett fruktansvärt diagram som visade hur många jämtländska män som hade gått på konstutställning under ett år.

Diagrammet visade på noll procent. Jag som håller på med bildkonst blev alldeles förfärad. Jag hoppas att dessa Jämtländska män får chansen att se mer konst och inse att det finns något där att inspireras av även för dem. Konstvärlden representerar ju hela mänskligheten. Det finns lika många stilar och ämnen som det finns människor.

Jag hoppas att jämtländska barn får växa upp i ett samhälle som hyllar personligt uttryck och kommunikation.

Jag skulle också vilja se ett samhälle som hyllar hela människan och inte bara en del av den. Vi behöver det i vårt samhälle där till exempel ungdomar mår allt sämre. Och den världen finns inom konsten.

Om någon fortfarande inte är övertygad om att konst och kulturliv är livsviktigt bör de se filmen Quills, regisserad av Philip Kaufman och släppt år 2000. Den handlar om vad som händer med människor när de fråntas rätten att uttrycka sig. Och ja, alla kan se den. Ni som gillar blod och död, ni som gillar porr, ni som gillar romantik, ni som gillar Joaquín Phoenix och ni som gillar välspelade kostymfilmer. Och när ni sett den går ni förhoppningsvis ut i livet med samma känsla som jag har, nämligen den att vi i allra högsta grad behöver konst och kultur.

Jag vill leva i ett samhälle som uppmuntrar vältränade tankar lika mycket som vältränade kroppar och ett kulturhus bidrar i allra högsta grad till detta.

Natalie Nordman


 
Ledare vecka 12, John Persson

John är delägare och jobbar i företaget PAAB, vilka är specialister på uthyrning och försäljning av ljud och ljus – med 25 års erfarenhet och kunskap på området. PAAB levererar lösningar för allt från större festivaler, företagsevent, fasta installationer i restauranger, diskotek, kyrkor, offentliga byggnader till mindre enskilda privata evenemang. Styrkan ligger i kunskaper inom akustik och ljussättning, tekniskt kunnande och inte minst ett brett sortiment av produkter inom ljud och ljus som svarar mot marknadens högt ställda krav på ljudkvalitet och tillförlitlighet.
John jobbar huvudsakligen med ljusdesign och ljusteknik.

 

ETT LITET INLÄGG I KULTURDEBATTEN FRÅN EN SIMPEL KULTURARBETARE
Jag måste erkänna att jag förundras över att kulturen aldrig får kosta några pengar i Jämtland. Kanske inte idrotten heller för den delen, men idrotten har i alla fall fått igenom en del anslag i form av en fotbollsarena och faktiskt även en hockeyarena. Visserligen är hockeyarenan (f.d Z-Kupolen) ett provisorium sen tjugo år tillbaka - detta eftersom man inte byggde upp en ny bra arena när den förra brann upp, utan nöjde sig med en tillfällig lösning (som sen blev ett provisorium).

Om man ser till kulturarbetsplatserna blir man en smula deppad.

Man har lyckas på ett oerhört konsekvent sätt uppföra det ena tokbygget efter det andra det verkar även som man ser det som nån form av prestigeförlust att tillfråga de personer som skall arbeta på stället hur lokaliteterna borde utformas för att fungera praktiskt/konstnärligt.

Listan kan göras lång på urusla förhållanden, lösningar, och lokaler.

Exempel 1: Badhusparken

Jag tror att den ursprungliga scenen byggdes nån gång på 60-talet, med utgångsläge av de arbetsmetoder man hade på den tiden, men sedan har det faktiskt hänt en hel del med teknikutvecklingen. För ett antal år sen kom kommunen på att man på att man skulle förbättra scenen med att bygga ett logeutrymme samt utöka taket över scenen i stället för att riva skiten och bygga en helt ny och funktionell scen. Effekterna av detta går att se på Storsjöyran varje år där man får bygga ut för stora summor för att få det hela att fungera.

Exempel 2: Jamtli (utomhusscenen)
Även där rev man en del och byggde nytt med tjusiga estetiska snickerier samt ett tak över endast halva scenen? För det regnar nästan aldrig i Jämtland eller hur var det? Återigen: hur tänkte man egentligen? Ett klockrent exempel på form över funktion.

Exempel 3: Folkets hus
Visserligen en hyfsat funktionell scen. Dock saknas nån form av förrådsutrymme i anslutning till scenen, samt ett fungerande råsystem. Det nuvarande kan jag inte begripa att det över huvud godkänts eftersom man inte kan se råren som endast är spärrade med en slirbroms. Det vill säga - om man drar veven åt fel håll åker råren ner i blixtens hastighet. Samtidigt som man inte kan se scenen eller om det står människor i vägen.

I samband med restaureringen (som genomfördes i slutet av 80-talet) lade Folkets hus ner en smärre förmögenhet på konstgjort akustiksystem för en miljon kronor. Detta system används inte i dag - jag tror inte det ens fungerar. Och allt detta istället för att från första början satsa pengarna på en bra konventionell tekniklösning.

Exempel 4: Gamla tingshuset
En ganska okej anläggning om än med mycket begränsad publikkapacitet, samt en del tekniska brister vilket gör det i närmaste omöjligt att bedriva nån form av kommersiella kulturevenemang där.

Exempel 5: Svarta lådan/Folkets Hus
En jättefin repetitionslokal men samma sak där - felbyggt från början. En trapp i in/utlasten som mynnar ut på en trottoar - i stället för att ta upp en stor port och en lastplats med plan yta. Takhöjden i lådan gör också att man begränsar scenografins storlek avsevärt.

Exempel 6: Storsjöteatern
En ganska bra lokal och scen en riktig in/utlast skapligt med förrådsutrymmen, hiss och ett råsystem (visserligen tungarbetat och nära K-märkning - men dock fungerande). Kanske inte en så väl lämpad lokal för konserter men det ligger ändock i toppskiktet. Lokalt. Med byggåret 1973 känns det som stans modernaste och det säger väl en del om standarden på övriga lokaliteter.

Exempel 7: Gamla teatern
Endast trappa upp på scenen (svårt att rulla upp stora lådor o. dyl.) bökig in/urlast samt tämligen kass akustik. Råsystemet här ÄR K-märkt och av mycket tungarbetad karaktär. Själva scenen är som de flesta vet mycket liten och saknar förrådsutrymmen.

Sammantaget har evenemangsstaden Östersund tämligen usla förutsättningar när det gäller möjligheten att driva professionella kulturarrangemang. Det mesta går på en höft och arbetsmiljöerna är dåliga - inte bara för utövarna - utan även för de minst lika viktiga ljudtekikerna, ljussättarna, scenograferna och humparna.

John Persson


 
Ledare vecka 11, Stina Hylén

Stina är frilansjournalist, poet och kulturbetraktare. Hon kommer från Revsund, uppväxt till höger om Home Studio, där storheter som Hoven Droven och Triakel lagt sina alster på skiva. Hon är lärd vid estetgymnasiet på Palmcrantz och har jobbat som nöjesskribent på Länstidningen. Nu studerar hon journalistik vid Ljungskile folkhögskola och lever livet på Västkusten ett tag.



ETT GEMENSAMT INTRESSE FÖR ALLA
”Vad ska du göra sen då?” är en fråga många får. I synnerhet människor i 20-års åldern. Själv har jag hört den så många gånger att den gör mig lätt illamående. För svaret ligger allt som oftast redan i frågan. Vad ska du göra sen då (du ska väl flytta från Jämtland och börja ett coolt liv någonstans långt bort va?)

Jodå. Jag brukar svara att jag ska se mig om ett tag. Upptäcka en ny plats att hänge mig åt några år. Komma på vad jag vill göra med mitt liv. ”Man vill ju inte fastna i en småstad för alltid”.

Efter det plikttrogna svaret brukar jag vänligt tillägga att jag kanske återkommer senare i livet. Om inget visar sig vara bättre än hemma.

Det är lustigt att många fördelar med en stad märks först på avstånd. I ett halvår har jag bott utanför Göteborg, men knappt aktiverat mig överhuvudtaget på kulturfronten. Några konserter har det blivit, men inte mer än så. I en större stad med ett gigantiskt utbud känner jag mig lätt lite apatisk och oförmögen att välja något att ta del av. I Östersund kändes varje dag som en kulturell explosion, i liten skala förvisso, men ack så tillfredställande.

I det lilla sammanhanget måste det finnas en vilja att göra mycket av lite. Östersund och Jämtland råkar ha turen att vara befolkad av människor som vill just det. Människor som gärna sliter sina ideella krafter för att få saker att hända. Jag beundrar dem. De som gör saker för andra, utan att få särskilt mycket tillbaka. De som lider av en övertygelse att folk behöver aktiveras och kämpar för att möjligheten ska finnas.

Ett kulturhus skulle för dessa fantastiska människor vara det stora tacksamhetsbeviset. Men det är bara en av många anledningar till varför ett kulturhus är berättigat i vårt län.

Tänk att kunna säga att vi inte bara har skidskytte och Yran. Tänk att kunna säga att vi dessutom har ett kulturliv värd namnet. Och att turismsatsningar går hand i hand med en meningsfull vardag för de som lever här för jämnan.

Visst har vi ett inspirerande kulturliv redan nu. Men samtidigt fattas det där stället som kan bygga upp en förmåga att omfamna alla. Inte bara de redan inbitna. Ty det finns en sorts mentalitet att kultur är ett litet plus för de som har tid och ork. En som aldrig kommit in i svängen går inte på Tingshusets nya teaterföreställning, hur cool affischen än är. Därmed blir det tungrott och svårt för arrangörer att känna att det är värt det. Med ett kulturhus i staden skulle det vara värt det, varje dag, utan att kreativiteten någonsin behöver gå på sparlåga. En plats där olika kulturyttrare och betraktare samsas, delar på mödan – och lusten!

Allt som oftast är det samma människor som ses på kulturella events i vår stad. Och det finns en fara i det. Att kultur blir något exklusivt för de som redan ”fattat grejen”. Medan de som gillar Idol stannar hemma på fredagskvällen. Jag menar inte att förtala hemmakvällar. Inte heller att värdera fin och ful kultur. Jag menar bara att vi i och med ett kulturhus har chansen att bjuda in alla och låta dem vara med från början. Ge alla en gemensam kick i baken, en tändande gnista och en förståelse för att det allra bästa sättet att umgås på är att göra saker. Det kan ingen teve i världen överträffa.

Att kultur är viktigt är verkligt. Det är inte bara något som sägs för att musiker ska bli motiverade att utbilda sig i en herrans massa år, trots att arbetsmarknaden är svårorienterad. Att diskutera det vi upplever genom våra sinnen får oss att bli människor och utan kulturen som verktyg är det inte möjligt. Jag tror att det är genom gemensamma upplevelser som vi ser varandra på riktigt. Vad kan då vara bättre än ett kulturhus - ett gemensamt intresse för varenda invånare i länet. Ung, gammal, mörk, ljus, elitidrottare, tevespelsnörd... You name it.

Att satsa på kulturen sänder en signal från de styrande till folket. Det är verkligt. Det är viktigt och vi behöver det.

För mig personligen vore ett kulturhus den sista pricken över Östersunds Ö. En avgörande
anledning att välja det lilla sammanhanget i den stora världen. Det som gör svaret på ”Vad ska du göra sen då” frågan helt självklart: Jag ska bojkotta det där coola stället långt bort och flytta tillbaka till Jämtland. Jag ska älska länet helt och fullt rakt igenom.

Stina Hylén

 

 
Ledare vecka 10, Sara Hamberg

Sara är kulturentreprenör och etnolog. Uppväxt i Raftälven, Krokoms kommun och för tillfället placerad i Uppsala för avslutande studier i konstvetenskap.
"I mitt arbete som kulturstrateg inriktar jag mig på möjligheter, tillgångar och livsvillkor i glesbygden. Det är av största betydelse att människor i regioner känner sig delaktiga i nyttjande av gemensamma tillgångar och utbud. Under hösten har jag arbetat med ett projekt på uppdrag av Konstnärernas riksorganisation/ Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. Det är en förstudie som diskuterar möjligheterna, för och nackdelar, som ett moderniserande av skattelagstiftningen skulle innebära för kulturen och det framtida kulturella landskapet.
Just nu skriver jag en kandidatuppsats i konstvetenskap med fokus på konsten, som symboliskt och kulturellt kapital att använda sig med i regional utveckling. Utgångspunkten är hur betydelsen för ett kulturhus/kulturcentrum i Jämtland skulle stärka regionens attraktionskraft och en socialt hållbar utveckling. Siktet är inställt på Jämtland och jag planerar att flytta hem inom närmsta halvåret."


VI BEHÖVER EN RÖST
Efter helgens konstmässor går diskussionerna kring kulturens värde heta i många nationella sammanhang. Och så även i Östersund. Det är tid att se hur kulturen kan skapa en höjd röst.

Inom juridikens snäva boxar efterfrågas nu en samlad röst från kulturens håll att samarbeta med i utredningar och lagförslag, som skulle gynna kulturens ställning i samhället. Idrotten har en övergripande röst i Riksidrottsförbundet, en röst som står sig stark mot kulturens alla små röster i form av branschorganisationer.

Kulturen har en stor betydelse för främjandet av det kreativa tänkandet i samhället. Kulturen gör oss till kritiska samhällsmedborgare med innovativa idéer vilket utvecklar vår region. Men varför skapas det inte en plats för kulturens verksamhet, ett kulturhus, att tillsammans interagera med det publika samhället?

Idag går 0,8 procent av Sveriges BNP till kultur och vi är ett av de länder i Europa som avsätter mest pengar till kultur, det kan vi vara stolta över. Men läget förändras, förhandlingar för nästa EU-budget har börjat och många röster från länder som drivs av högerpopulistiska partier vill minska stöden till kultur. Eftersom de kulturpolitiska medlen är bundna är det viktigt att kulturen behåller en rättmätig plats inom det politiska fältet. Culture Action Europé, som är en politisk plattform och paraplyorganisation för konst- och kulturorganisationer i Europa driver just nu en kampanj ”we are more” för att påverka EUs nya kulturstöd. Det är en stark lobbyorganisation som visar på hur kulturen kan enas och samarbeta som en påverkansgrupp för att skapa påtryckningar i betydande frågor.

Vad ska ett kulturhus innehålla? I en tid då det handlar om att vara mer anpassningsbar än självständig och fri krävs det att kulturen samlar sig på såväl europisk, nationell och regional nivå för att kunna påverka sina lokala möjligheter. I det föränderliga kulturlandskapet behövs också en mångfald av finansieringsmöjligheter inom kultur, men framför allt behöver vi en röst för att definiera vad som ska finansieras.

Visionen om kultur måste vara överenskommen. Om samspelet mellan amatörer och professionella, unga och gamla, såg bättre ut skulle förutsättningarna förändras.
Det tycks vara ett ständigt problem för kulturen att inte lyckas enas och skapa en samlad röst. Idrotten har arenor för sin verksamhet där den interagerar med publik och samhälle. Idrotten har inte ett flertal mindre röster som driver varsin del av utövandets intresse, utan de är samlade under Riksidrottsförbundet. De arbetar gränsöverskridande med amatörer och professionella, med unga och gamla. Knattar och A-lag samsas om lokaler och träningstider i ett ständigt mötande där äldre inspirerar unga att utvecklas. Här har vi något att lära.

På regional nivå bör avstånden mellan kulturutövare inte vara så stora att man inte kan mötas och ena sig i vad man eftersträvar. Det meningsskapande som ligger till grund i konstnärligt arbete, är i sin tur meningsskapande för en hel region. Men vilken del av den splittrade kulturen är det som är meningsskapande? Är det musiken som ska vara definitionen av kultur eller är det bildkonsten? Hur kan de olika delarna enas? Det kan inte finnas olika delar. Det måste finnas en enad kultur som delar samma vision, där kulturens syfte, som meningsskapande, bör vara utgångspunkten. Samarbete är viktigt för att lyckas. Samarbete stärker engagemang och kreativitet. Det skapar trygghet och gemenskap som leder till utveckling. Aktivitet föder aktivitet.

Kulturen skulle vinna på att gå ihop och enas för att kunna skapa sig en större plats inom politiken. För att politikerna ska kunna påverkas behöver vi skapa en opinion underifrån där vi syns och hörs i samhället. Kulturens värde bör komma upp i flera sammanhang. Därför behöver den bli bättre på att höja stämman i samlad trupp. Tillsammans är man starkare.

Jämtlands kulturutövare är engagerade och drivande. De skapar mening för länets kultur och är på så sätt en otrolig tillgång för den regionala utvecklingen. Det kan vi i alla fall enas om.

Sara Hamberg

Kulturentreprenör och etnolog, bördig i Jämtland

 

 
Ledare vecka 9, Camilla Karlsson

Camilla Karlsson är etablerad sångerska och artist i Jämtland och är just nu aktuell i konsertkonstellationen "Las Divas" som hon startade tillsammans med Angelika Lindahl för 2½ år sedan. Hon har mångåriga erfarenheter av musik- och kulturbranschen som artist, sångerska, körledare, arrangör, pedagog, pianist och dansare.
Hon har varit med i sammanhang som Jämt- och Östersundsrevyn, operor, musikalkonserter och själv arrangerat gospelkurser, turnéer och lokalrevyer.
Sångstudier har genomförts med sångpedagoger från världens olika hörn och hon har fått ett flertal kulturstipendium ur olika fonder under årens lopp.

 

STARTSKOTTET 22 MAJ 2011
Arbetet med ett kulturhus i Östersund och Jämtland är ett "startskott" som får oss aktiva kulturarbetare att vilja arbeta för ett ännu rikare och mer samordnat kulturarbete i hela länet.
Hur kan jag påstå - hela länet - om kulturhuset skulle stå i Östersund? Vi är ju många som inte bor där? Jag själv bor i Krokoms kommun, men har ändå alltid saknat ett kulturhus i Jämtland. Och jag anser att det ska stå i vår lilla huvudstad, Östersund.

Tänk om vi hade ett gemensamt kulturhus!
Tänk ett hus som förenar oss alla som arbetar och brinner för att ge andra människor en viktig del av oss själva - vår sång, musik, konst, dans, poesi, ja allt vårt kulturutövande. Vi kan träffa andra som älskar kultur, utbyta erfarenheter och kanske hjälpa någon i deras musikutövande. Tänk på vår kulturpublik, de kommer också få ett hus som förenar de som vill ta del av Jämtlands kulturutbud.

Min hemkommun är framgångsrik i att kontinuerligt leverera ut olika kulturerbjudanden till sina boende. Speciellt sina yngre, som får ta del av allt från teater, musikaler, trollkarlar, gästande troll och spännande sagostunder. När större uppsättningar som t.ex. riksteatrar knackar på och vill komma och uppträda måste man ofta tacka nej p.g.a. att det fattas bra och större lokaler samt att det innebär för stora kostnader för en enskild kommun att ta.

Tänk om vi gemensamt, alla kommuner, kunde våga satsa på att bygga ett Kulturhus i Östersund. Tänk att våga anlita större kulturevenemang som visar intresse för att gästa Jämtland, detta som ett komplement till vårt eget fantastiska kulturutbud.
Vi skulle kunna ge samma föreställning, ett flertal gånger, i samma lokal, men för många fler.
Tänk om vi kunde svara till de större arrangörerna när de ringer: "Ja, välkommen hit för vi är ett län som är bra på samordning och om ni vill spela för invånarna i Östersund, så kan vi också ge möjlighet för alla andra länsbor i Jämtland att ta del av ert erbjudande. Vi har nämligen ett fantastiskt, gemensamt kulturhus som gör detta möjligt".

Vilken skillnad det skulle vara mellan en enskilds kommuns kostnad för ett kulturarrangemang jämfört med att dela kostnaden på åtta kommuner!

Den ensamma kostnaden en kommun skulle lagt på själva arrangemanget, kan man då delvis lägga på transportkostnader och ge möjlighet att ta alla länets kultursugna in till stan istället!
Vilken möjlighet för Östersunds kommun att arbeta för ett bra värdskap för alla sina länsbor!
Samordning ger möjlighet för oss vuxna att visa barnen att Jämtland är ett län att satsa på att stanna i eller komma tillbaka till när man ska sätta bo. Tänk om de i framtiden kan säga:
"Hemma i Jämtland såg man till, att trots långa avstånd, fanns det möjlighet för alla att få ta del av ett spännande kulturutbud".
Ett startskott för kultur har ljudit i länet. Nu är det dags att visa omvärlden att vi, precis som inom idrott och besöksnäring, också är grymma på kultur. För det är vi i Jämtland!

En "Divig och glittrig hälsning från La´ Camilla Karlsson i Las Divas" som i sitt eget företag arbetar för underhållning, ledning, fortbildning och utveckling i Jämtlands län!


 
Ledare vecka 8, Lena Byström

Lena Byström är yrkesmusiker, med fagott som huvudinstrument. Hon är utbildad på Kungliga musikhögskolan i Stockholm och på Rubin Akademien i Tel-Aviv, Israel.
Under sin yrkeskarriär har hon frilansat i Sveriges samtliga orkestrar, operahus, länsmusikavdelningar, privatteatrar i Stockholm, gjort TV-, radio- och skivinspelningar. Var fast anställd i Östersunds Serenadensemble från -91 till dess nedläggning -95. De senaste 10 åren har hon arbetat som Orkesterchef för Symfoniorkestern vid NorrlandsOperan och Nordiska Kammarorkestern Sundsvall. Lena är numera frilansande yrkesmusiker, skribent och diversearbetare inom kultur med Jämtland som bas.


EN PLATS PÅ KARTAN
Det finns många sätt att sätta en region eller ort på kartan. Vacker miljö, härliga friluftsmöjligheter, eller rafflande storstadspuls med ett enormt utbud av all världens mat-, kultur- och idrottsevenemang.

Människorna sätter kanske bäst en ort på kartan – framgångsrika idrottskvinnor/män, intressanta kulturpersonligheter, eller drivkraftiga politiker och samhällsbyggare. Dessvärre kan ju också en byggd hamna på kartan på grund av naturkatastrofer eller krig, och enbart till stor skam för alla, när det är våldtäktsmän eller mördare som gör det.

Ja, vad sätter vår region på kartan? Visst är det den lilla stadens charm som lockar och drar, staden som ligger ett stenkast från öppna vidder med obegränsad plats för personligheten och möjligheter till ett mångfacetterat friluftsliv. Den lilla staden vars upptagningsområde är tillräckligt stort så att alla artister av rang gärna stannar till om de kan på sina landsomfattande turnéer. Den lilla staden som har ett livaktigt utbud av idrottsevenemang till och med av internationell karaktär. Den lilla staden som bland annat är bäst i Sverige på småskalig lokalproducerade mat. På sista tiden har det ju till och med varit små otäckingar i vattnet som gjort oss intressanta i mediabruset.

Jag är övertygad om att både kroppen, själen och hjärnan behöver lika mycket näring. God mat lagad från bra råvaror. Fysisk aktivitet efter tycke och smak så att kroppen får sitt. Andlig och intellektuell spis i form av all upptänklig kultur som tvingar mig till eftertanke och reflektion.

Och vad har allt det här med ett nytt kulturhus i Östersund att göra?

Jag hade förmånen att jobba som orkesterchef på Norrlandsoperan i Umeå under den tiden som de byggde ut sitt operahus. Är det så att alla Umeåbor springer på Norrlandsoperans evenemang stup i minuten bara för att de fått ett flådigt nytt hus? Nej inte alls, de är som folk är mest och en del är inte intresserade av kultur helt enkelt. MEN alla Umeåbor är tammejtusan stolta över sitt operahus och dess verksamhet. Och eftersom huset används flitigt till allehanda evenemang så finns det något för det flesta, så även om man är rädd för att en operaaria ska bita en i örat så går man till huset. Kanske för att njuta en god lunch i deras fina restaurang, titta på en intressant utställning, eller gå på en kul festival med världsmusik eller kanske till och med vara med på det rave-party som fick golvet att kollapsa. Man är stolt över sitt kulturhus och man ser till att nyttja det. Och går man aldrig dit så vet man i alla fall att det finns och att det är en fjäder i hatten för staden.

Jag är så otidsenlig att jag faktiskt tror på kultur som lokaliseringsfaktor. Jag tror det är ofrånkomligt att en byggd behöver ett rikt kulturliv för att utvecklas och blomstra. För att näringslivet ska inspireras och den akademiska sfären få en god grogrund. Lika viktigt som att ha bra infrastruktur, bra skolor med engagerade pedagoger, fina och ändamålsenliga idrottsanläggningar, bra hus att leva i och friskt vatten att dricka. Här är vi lyckligt lottade att vi redan har mycket av det där. Till och med ett rikt och intressant kulturliv. Den här regionen fortsätter att producera och exportera den ena namnkunnige kulturarbetaren efter den andra.
Och många av oss väljer att ha vår livsbas här, och fortsätta producera kultur för de som bor här och för resten av världen.

Jag vill se det som att få till ett kulturhus i den här regionen inte ska kunna vara lika omöjligt som att ha ett snöbollskrig i helvetet. Jag tror att man måste spotta på en sten ofta för att den till slut ska bli blöt. Ett kulturhus kan ännu mer sätta den här regionen på kartan, tydliggöra den här regionens engagemang i kulturfrågor.

Nu gäller det för oss kulturarbetare och alla som är intresserade av livskvalité i alla dess former att ”spotta på stenen”. Ofta och intensivt för att kanske, möjligen, förhoppningsvis på sikt få våra folkvalda att lita på förnyelsen kraft i kulturens värld. Inse att professionella utövare av konstformer behöver bra lokaler för att de som ska njuta produkterna ska får fulländade upplevelser.

Lena Byström

 

 
Ledare vecka 7, Markus Ernehed

Markus, musiker och producent med saxofonen som främsta weapon of choice. Ursprungligen från Offerdal, nu tillfälligt sthlm för studier vid Musikhögskolan. Spelar med bl.a Bedroom Eyes, Treokomp, Sound Riot och är aktuell med egen debutEP på göteborgsbolaget Substream under våren. Ger bort sin delar av sin musik gratis på http://localheroesosd.blogspot.com/ Håll utkik!


ETT UPPROP FÖR ETT KULTURHUS
Ett upprop för ett kulturhus väcker debatt, folk skriver inlägg där man påstår att Östersund minsann inte har nått kulturliv värt att spendera pengar på. En annan menar att kulturarbetare bara är bidragstörstande parasiter, en liten grupp elitistiska människor vars kunskap egentligen inte behövs. Bättre att lägga pengarna på nått som främjar hälsa och kropp, och som dessutom vilken Svensson som helst kan ta del av.

Det verkar vara en utbredd uppfattning att kulturen är något som är förunnat ett fåtal och till råga på allt, nått som inte generar pengar. För en sådan företeelse finns ingen självklar plats i dag. Allt ska vara lättillgängligt, lättförstått och helst självförsörjande. Kvar blir MTV, som fortsätter förstöra generation efter generation med skeva värderingar kring allt i från könsroller till musik, Peter Settman och Christer Björkman. Varsågoda, här har ni er underhållning, ”tack” säger vi, som sitter och tittar sönder vår nya platta TV.

Att ett motstånd kan uppstå mot en sådan fråga som ett kulturhus vara eller icke vara, känns rent ut sagt märkligt i en tid då vårt behov av kultur har nått nya höjder. När moralen är skjuten i botten och sunda värderingar inget man längre sätter värde vid, behöver vi desperat motvikter till allt skräp som översköljer oss dagligen i media. Finns det människor som är beredda att arbeta för en sådan sak borde vi andra lyfta på hatten och tacka.

Jag ser det nämligen som så, att satsa pengar på kultur är inte att satsa pengar på ett fåtal människor som inte orkar arbeta, det är att satsa pengar i ett samhälles välfärd och välmående. Tidsepoker definieras utifrån kulturella händelser. Tänkare och filosofer har i alla tider fört samhällen framåt. Vi lever i ett någorlunda upplyst samhälle tack vare att generationer innan oss ifrågasatt religion, klasskillnader, segregation osv.

Det är vad kulturen betyder för mig, därför är den livsviktig.

Det handlar inte om att bli världens främste violinist och få spela på Metropolitan i New York, det handlar om att få människor att tänka efter och ifrågasätta sin samtid och det är ovärderligt, det är därför kulturen är så viktig för mig. Världen behöver sina Charles Mingus, Nina Simone, Andy Warhol, Bruno K Öijer, Barbro Alving, Bob Marley, Fela Kuti m.fl. Ingenting av det vi tar för givet idag, har vi fått gratis. Slaveri, segregation, apartheid, klasskillnader, könsförtryck osv, har alla blivit bekämpade tack vare människor som förutnämnda.

Skrämmande nog ser man tendenser av en tillbakagång till gamla värderingar. Människor bedöms utefter ekonomiska tillgångar, smygrasismen spirar såväl som den öppna rasismen, kvinnor lever fortfarande under mer utsatta förhållanden än män osv osv. Det är därför kulturen är så viktig. Jag är fullständigt övertygad om att kulturen är en av de mest grundläggande förutsättningarna för ett välmående och öppet samhälle. Ur det perspektivet känns det om möjligt ännu mer absurt att frågan om ett kulturhus överhuvudtaget behöver föras på tal, det borde vara självklart.

Jag lever för tillfället i exil i Stockholm och kommer att göra det ett tag till. Kulturhus eller icke så kommer jag att flytta hem till Offerdal igen, det är jag övertygad om, där har jag mitt hem och mina rötter. Men Östersund som stad måste se över sina prioriteringar och sträva efter en stad där alla intressen värderas likadant, där kulturen får leva och frodas under goda förhållanden precis som idrotten. Ge Östersund ett kulturhus. Nog sagt.

Markus Ernehed

 

 
Ledare vecka 6, Jenny Michanek

Jenny är frilansande sångerska, musiker och kompositör. Hon musicerar i många olika stilar, sammanhang och konstellationer, men är just nu mest aktuell med sin egen musik. Första soloskivan "Himmel & Helvete" släpptes 2010. Det är en intim inspelning med Jennys eget material framfört av henne själv på sång och piano och med Katarina Åhlén på cello och backup vocals. Du kan läsa mer på: jennymichanek.se

 

Östersunds Kulturhus

Välkommen till Östersunds kulturhus! Detta händer idag onsdag:

-Som vanligt har vi ett antal kulturföreningar och kulturföretag, konstnärer, musiker m.m. som bedriver sin rullande verksamhet i olika rum här. En del av dessa verksamheter är öppna och går att besöka – vilka dessa är ser du på informationsskyltarna på dörrarna.

-I caféet är det lunchdebatt kl.12. Dagens debatt har rubriken Käka myror?! och handlar om matkonsumtion i ett globalt hållbarhetsperspektiv. Dessutom medverkar några medlemmar ur revygruppen Fler än färre samt rappande Medborgargardet med varsitt inslag.

-På lilla scenen blir det kl.19 Intimt - ett samarbetsprojekt mellan några av länets akustiska musikgrupper och artister samt Poesirum. I foajén kan du se en utställning på temat med alster från Konst för tjejer-projektet.

-På stora scenen pågår rep hela kvällen inför det stora multiprojektet Uttryck. Dörrarna är inte öppna för allmänheten ikväll, men öppnas på lördag då det är premiär. Uttryck kommer att vara en regelbundet återkommande happening där dansare, musiker, poeter, konstnärer, estradörer och fler därtill gör en föreställning tillsammans utifrån ett aktuellt tema.

-Restaurangen håller öppet från kl.17. Här kan du äta middag, fika eller ta en öl eller ett glas vin. Maten som serveras är tillagad på jämtländska ekologiskt odlade råvaror.

-I butiken hittar du alster från alla våra kulturutövare. Den är öppen 10-18 samt kvällstid i samband med events.

-Förutom ovan nämnda evenemang kan det uppstå spontana ”happenings” av alla de slag här i huset. Du är själv välkommen att stå för ett sådant inslag om andan faller på!

Mer detaljerad information om allt som händer finner du på anslagstavlan härintill.

 

Det finns många kulturutövare i Östersund med omnejd, amatörer och professionella, men alla är som små öar för sig. Vi jobbar febrilt på en massa olika håll med att finna lokaler att verka i och att visa upp det vi gör i. Och vi sitter på varsina håll och söker ekonomiska medel för att kunna bedriva vår verksamhet. Och vi kämpar för att synas, för att folk ska veta att vi finns, men vi har inte råd att var för sig hålla igång en hel PR-apparat för vår egen lilla ö.

Tänk er en plats där alla dessa kan samlas. En plats där det finns rum för alla sorters kulturverksamheter. Där det finns gemensamma rum där vi kan visa upp det vi gör. Där det finns en gemensam administrativ apparat, gemensam PR-apparat. En plats där vi möts över de s.k. gränserna och lär av och inspireras av varandra; ung och gammal, amatör och professionell, musiker och konstnärer, hantverkare och skådespelare, pensionärskör och hårdrocksband, traditionellt hantverk och avant-gardism och....och....och... En lättillgänglig plats där allmänheten kan ta del av allt det som Östersunds och Jämtlands kulturliv har att erbjuda.

Vilka möten! Vilket resurssparande! Vilken tillväxtplats! Vilket showroom för det jämtländska kulturlivet!

Och framför allt – detta är inte någon ouppnåelig vision. Det är inget nybygge som behövs. Det behövs en central byggnad med mycket utrymme och möjlighet till ombyggnad och viss utbyggnad. Vad sägs om gamla polishuset t.ex.? Centralt, stort, ett stenkast från alla kommunikationer, lättillgängligt.

Är jag helt ute och cyklar? Finns inte detta behov? Behöver inte Östersund och Jämtland ett nav för sitt kulturliv? Det behöver ju inte nödvändigtvis vara i detalj som min vision här ovan – den är ju bara ett exempel. Men grundprincipen – den vet jag att det snackas om och har snackats om länge på många håll: kök, replokaler, ateljéer etc. Det är dags att ni kommer ut ur era lokaler nu och talar om för allmänheten vad ni vill och vad ni behöver. Vi måste tillsammans synliggöra behovet av Östersunds kulturhus. Endast då kan det bli verklighet. Så skriv – inlägg i media, kommentarer på kulturartiklar, egna artiklar. Ring till radio och tala om att ni finns och vill höras.

Nu – gör det nu!

Jenny Michanek

 

Startskott tycker också till...

 
Östersund, den framåtblickande kulturstaden!

Jämtlands huvudstad ståtar med många epitet. Beroende på säsong och vem du frågar är Östersund ömsom Vinterstad, Skidskyttestad, Messmörets huvudstad, en Miljöstad eller Matstad.
Kulturstaden då? Var huserar kulturlivet i framtidsdiskussionerna? Oftast i sportarenan som för tillfället är mest aktuell; genom löften att lite på nåder få inta ishallen/fotbollsarenan när den är ledig.

Kulturen lever och frodas i hela vårt län. På folkets hus, bygdegårdar och krogar, i kyrkor och gymnastikhallar. Många av oss som återvänt har valt att stanna just tack vare kulturlivet. Utan kompetensen och den envisa framtidstron hos alla kulturarbetare och -intresserade runt omkring mig, hade jag själv inte velat leva i en stad där biografen visar tre amerikanska filmer att välja på.
Jag och mitt instrument återvände till Jämtland och möttes av ”men här kan du inte bo och spela cello!”. Bestämde mig att på pin kiv ge det en chans och mötte driftigt och kompetent folk. Fler unga musiker och konstnärer som vågat flytta hem, testat att komma tillbaka. Åtta år senare spelar jag cello på heltid – till 90 % hemma i Jämtland. Det säger en del om behovet och intresset.

Jämtland är så oerhört mycket mer än skoter och älgjakt. Vi vill ju gå på skidskytte OCH dokumentärfilmsfestivaler, vandra i fjällen OCH sjunga i en kör som passar vår smak. Vi är ett mångfacetterat folk, hälsosamt befriade från allt vad den gamla bakåtsträvande benämningen ”finkultur” innebär. Här repar vi stråkkvartetter av nu levande kompositörer boende i länet, iförda skoterstövlar. Finlir på högsta nivå i helly hansen ena dan och högklackat nästa. Inget utesluter det andra. Professionalitet är inte lika med exkluderande, vilket 30 utsålda föreställningar med Östersundsrevyn nu i januari är ett fantastiskt exempel på.

Men. Det är dags att även i Östersund och Jämtland lyfta kulturen och dess status till sin berättigade nivå. Våga satsa på ett kulturhus av rang. Mitt i stan. Som är ett folkets kulturhus där vi möts, berikas och inspireras oavsett vem man är. Med rätt förutsättningar för både utövare och publik. Ett ställe dit du kan gå vilken dag som helst i veckan och veta att det alltid finns en kopp kaffe att köpa, en utställning att se, ett föredrag att lyssna till, människor att träffa.

Tänk, vad många fler som skulle våga satsa, våga stanna, våga vända hem igen. Tänk, vilken levande stad vi skulle få.
En stadskärna full av möten och diskussioner, där den kallaste snålblåst värms upp av konst och musik.

Katarina Åhlén 2011 02 23 (krönika ur Citymagasinet)

 

”JAG SKITER VÄL I KULTUREN!!”

Jasså det gör du?

-”Jajamän. Jävla snobberi. Nån ballerina som fjollar omkring i trikåer och några färgkluttar på nån gallerivägg som man inte fattar någonting av.”

Debatten om ett kulturhus i Östersund går vidare, och med den kommer de alltid närvarande jämförelserna mellan fin och ful kultur. Den påstådda kultureliten som vill ha miljoner för ett påstått kulturliv som inte finns, och som ingen bryr sig om.

”Jag skiter väl i kulturen. Jag behöver den inte.”

Gör då så här i stället. Ställ inte frågan om det finns fin och ful kultur. Se istället alla produkter av kreativa människors tid och möda som kultur. Föreställ dig sedan en veckas total kulturstrejk . Total kulturfrånvaro. Tror du verkligen att resultatet av den strejken skulle vara att några gallerier stängde? Nej du…


- Husbandet i ”På spåret” skulle inte spela. Dom har gått i strejk.

- Märket på din Canadian Goose jacka skulle försvinna. Designern som ritade det har gått i strejk.

- Inga bilder i din tidning.

- Reklamfilmerna på TV4 skulle inte ha musik. Kompositören har gått i strejk. Speakerrösten skulle inte heller höras för inspelningsteknikern strejkar.

- Barnen kan inte sjunga ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningen.

- Inga färgglada mönster på dina kläder. Kanske inga kläder alls! Designern strejkar visst…

- Inga psalmer i kyrkan.

- Tavlorna på din vägg skulle försvinna.

- Ingen musik i din iPod, på radion, eller i affärernas högtalare.

- Flertalet kvarter i Barcelona skulle försvinna. Dom designades av konstnären Antoni Gaudi.

- Tapeterna på din vägg skulle vara helt blanka.

- Ingen Kalle Anka på julafton. Animatörerna strejkar.

Listan kan göras hur lång som helst. Spektrumet kan breddas. Allt är kultur. Allt är hantverk av kreativa människor som har lagt tid, möda och pengar på att få utöva sin konst.
Kultur finns runtom dig hela tiden, och du konsumerar den. Basta.

Kampen om ett kulturhus handlar därför inte bara om huset i sig, utan om att höja statusen på Östersunds kulturliv. Det finns. Vi finns, vi är många, och vi är bra!

”Jag skiter väl i kulturen!”

Fundera på det nästa gång du laddar ner en film utan att betala, eller påstår att du inte behöver ett kulturhus.

Tro mig. Du skiter INTE i kulturen.

Björn Höglund 2011 02 17